Vårt hostel i Beijing var verkligen inte fräscht, snarare grymt äckligt. Davids o mitt rum hade en stor pöl på golvet med vatten från badrummet som aldrig verkade torka. Den hade säkert varit där i flera månader på det sunkiga golvet med heltäckningsmatta från 70-talet. Hotellet var säkert jättefint när det var nybyggt... Dessutom var det nåt fel med elektriciteten i rummet. Det pangade glödlampor varannan dag och vid ett tillfälle trodde vi att hela badrummet var elektriskt när det surrade. Vi hade stopp i toaletten vid många tillfällen och då kom det in en stackars städerska och pumpade lite med nån grej som hon sedan ställde på mattan ute i vestibulen. Där stod den, den läskiga, och jag kan tänka mig bakteriefyllda sugproppen och drog åt sig flugor. Blä. jag har inget emot att bo enkelt men när det blir svinigt så får jag noja.
Ok, det var inte så rent men ljuden på natten då jag skulle sova påminnde mig om hotellet som huvudpersonerna bor på i Wong Kar-Wai's film In the mood for love. En slags evig miserabel atmosfär som trots allt hade nån slags mystisk karisma.
Jag tycker synd om personalen som jobbade på hotellet. verkar som om dom var där dygnet runt. Tjejen i receptionen satt och sov över disken, kocken sov nånstans i närheten och blev väckt på morgonen när vi gick upp tidigt för att äta frukost. Verkar värre än det man hör om kinsesers arbetsvillkor. 12 timmars arbetsdag har jag hört men kanske en del jobbar dygnet runt, vem vet....
Gatan utanför vårt hostel i Hutongområdet som delvis är på väg att rivas för nya byggnader inför OS 2008
Byggarbete pågick dygnet runt utanför vårt hotell. Här gjuter man tegelsten för hand.
1 kommentar:
Vilka minnen Lo! Och vilka ramsor byggarbetarna körde på mornarna.
Skicka en kommentar