Man ska inte skratta åt handikappade, jag vet!

Men jag kunde inte låta bli, det bara bubblade ur mig. Vid spårvagnshållplatsen där jag bor finns en byggnad med frisör, servicebutik osv. Längst bort finns ett kontor där jag har sett att många blinda jobbar. När jag stod vid hållplatsen kommer det en man med blindkäpp gåendes, han trevade sig fram längs väggen med sina händer och sin käpp för att hitta dörrhandtaget till sitt kontor. Det var bara det att han hade totalt förlorat orienteringen och var ca 50 meter ifrån kontoret. Men han hittade en dörr och gick in, fast till frisören, sen kom han utbackandes och forsatte till nästa dörr, servicebutiken, där han kom utbackandes efter några sekunder igen! Sedan kom min spårvagn som tur är för jag hade inte klarat att hålla gapflabbet länge till, men jag hann se att han var på väg in till tatueraren som var nästa stopp. Kan bara tänka mig vilken syn det hade varit att se honom forstsätta in i genom alla dörrar tills att han kom rätt. Efteråt kände jag mig som en styggis som inte hjälpte honom utan bara stod och skrattade, fast å andra sidan kunde jag ju inte veta att han inte ville gå till frisören o tatueraren, eller hur?